Idag ryckte det lite i min konstnarstarm sa jag gick for att besoka The Metropolitan Museum of Art pa 5th Avenue. Gick vagen genom Central Park och trots att jag hade karta kom jag inte alls fram dar jag hade tankt mej. Blev fragad om vagen till nagonting jag nu glomt vad det heter, men forklarade att jag inte ens visste vart jag var i parken sa kunde tyvarr inte hjalpa till. Han skrattade och fragade nasta person istallet..

Val pa museumet tittade jag mest pa tavlorna och de grekiska statyerna, det fanns sa himla mycket sa orkade inte med allt. Sa konstintresserad av jag trots allt inte. Blev fashinerad over konstnarernas formaga att skapa liv i tavlan. I endel av tavlorna sag det verkligen ut som om nagon hade pausat tiden.
Gick sen runt dar i vad som kandes som en evighet for att leta reda pa avdelningen med Picassos tavlor. Gick vilse i mitt forsok att hitta ratt. Nar jag tillslut gav upp, vad hander inte da? Jo, jag hittar det! Varfor ar det alltid sa?

Vid halv sju tyckte jag att jag varit tillrackligt kulturell och historisk for en dag sa jag gick ut pa stan. Hittade en undergjordisk Appelbutik pa 5th. Funderade pa att kopa en adapter till min iPod sa att jag inte behover ladda den visa datorn, men kom pa att jag da maste kopa en adapter for att den ska passa i de svenska uttagen. Varfor ska det vara sa krangligt!? Varfor kan det inte vara samma uttag i hela varlden? Otroligt korkat tycker jag!

Pa hemvagen fick jag vanta i vad som kandes som en livstid pa att tunnelbanetaget skulle komma. De andra linjerna han komma sakert fyra ganger innan det kom nagon jag kunde ta. Livet ar inte alltid rattivst. Tur att jag inte har brattom! :D Jag alskar semster!

Kram!